Kampen på andra sidan

Jag satt och åt frukost med min kompis Bob en varm dag på sommarlovet, han hade sovit över och vi hade spelat hela natten. När vi hade ätit klart bytte vi kläder och tog våra cyklar. Jag och Bob cyklade till en grotta vi hade hittat när vi var små, vi brukade alltid åka dit. Tillslut kom vi fram till grottan och la våra cyklar. ’‘Det är något konstigt med grottan idag’’, sa jag. Bob höll med.

När vi gick in i grottan såg vi att istället för den vanliga gropen med tak så hade grottan blivit gigantisk. Vi började gå in i grottan men hittade inget förutom mörker, så vi gick ännu längre in och där i det kolsvarta mörkret fanns ett starkt blått ljus i form av en oval. Han och jag gick närmre ljuset och såg något i den, det var en annan värld. Det fanns massa alver och djur i ’’portalen’’.

Jag och Bob blev så rädda att vi sprang ut ur grottan, tog våra cyklar, cyklade hem så snabbt vi kunde och låste dörren efter oss. När vi hade lugnat oss började vi prata om vad vi hade sett och vad vi skulle göra. Jag tyckte att vi skulle åka dit igen och kolla vad som fanns i ’’portalen’’, Bob ville samma sak. Vi cyklade tillbaka till portalen men stannade på väg dit när vi träffade några kompisar. Efter att vi pratat med dem en stund så fortsatte vi att cykla dit. När vi väl kom dit så gick vi in längst in i grottan till ’‘portalen’’.

Vi hade precis hoppat in i portalen och där i den andra världen var planeten uppdelad i två delar. En ljus sida och en mörk sida. Både  jag och Bob märkte det och vi antog direkt att det var gott och ont. Vi började gå mot den ljusa sidan men när vi kom till gränsen blev vi stoppade av en gris. Grisen stod upp på två ben precis som vi och den pratade också. 

- STOP!, ropade grisen.

- Varför?, sa jag.

- Ni får inte komma in förrän ni bevisat att ni inte är onda!, utropade den.

Vi berättade att vi kom genom portalen. Då släppte han in oss, men han sa inte vad som fick honom att släppa in oss. 

Efter att vi hade gått en stund kom vi fram till ett stort hus gjort av sten, på vägen hade vi sett massor av konstiga djur. Grisen gick då tillbaka till gränsen men sa till oss att gå in.Vi gick in i det stora stenhuset och där inne fanns det massor av djursoldater. Alla gick ner på knä och bugade för oss, förutom en blå ponny som lämnade regnbågar efter sig var den än gick. Den sa till oss att vi var de utvalda enligt profetian. Alla djuren reste sig och då började en liten macka som såg ut som en katt berätta om profetian. 

’’I profetian står det att två varelser som inte är från denna värld ska leda vårt folk till seger, och vi misstänker att ni är dom’’, sa katten. Både jag och Bob blev chockade, men tillslut lugnade vi oss. Ponnyn, som verkade vara deras ledare, tog med oss ut till en balkong där vi fick se vad som hände utanför huset. Det var krig överallt och jag klarade inte av att någon skulle leva så här, så jag bestämde mig för att hjälpa till. Bob mådde inte så bra efter allt som hade hänt så vi gick tillbaka till portalen och cyklade hem. 

Nästa dag så vaknade vi tidigt och gick tillbaka till grottan och sen in i portalen. Vi gick mot gränsen och där var samma gris som igår men den här gången släppte han in oss direkt. Vi hade kommit överens om att hjälpa till med kriget. Vi sprang till huset och sa att vi skulle hjälpa dom med kriget och då började ponnyn förklara vad som hade hänt. 

- Vi är de goda, vi kallas Magus, sa ponnyn.

- Vilka är de onda och hur länge har ni krigat?, frågade Bob.

- De onda kallas för Arcane och det här kriget har varat i flera hundra år, sa ponnyn. 

Katten sa till oss att vi skulle ut på slagfältet. Jag frågade om vi inte skulle få någon träning först. Men han sa att vi hade det i blodet, så vi blev utskickade och de sa till alla sina soldater att vi var de som skulle vinna kriget åt dem. Alla soldater började jubla och skrika, de utvalda har kommit! Vi började direkt skicka ut soldaterna på slagfältet och det gjordes automatiskt, så jag antar att katten hade rätt. 

När vi hade placerat ut alla soldater på sina positioner så gick vi till anfall. Efter flera timmars stridande så lyckades vi trycka tillbaka de onda. 

Medan alla andra i huset jublade kom en budbärare och sa att Bob hade blivit tillfångatagen under striden. Jag sprang ut på fältet och skrek ut hans namn men fick inget svar. Jag var både ledsen och arg, så jag skickade våra trupper mot deras försvarslinje och bakom såg jag Bob ligga i en kokong av spindelnät. Jag sprang dit så fort jag kunde, jag tog en kniv av en av soldaterna och började slita sönder kokongen. Bob var medvetslös men han andades iallafall. Jag skrek ut till våra soldater att inte sluta kämpa föränn vi hade förintat de onda. 

När jag hade fått loss Bob började jag gå med honom till basen men mitt på slagfältet kom de ondas ledare, Belial. Katten hade berättat att denna gigantiska spindel var de ondas ledare och att han var väldigt farlig. Belial gav ifrån sig ett svagt skrik när han började springa mot mig med alla sina åtta ben. Jag slängde mig åt sidan med Bob och undvek precis att bli krossad. Sen gömde jag Bob i ett hål i marken och sedan gick jag upp ur hålet och såg att Belial stod där och stirrade på mig med sina lysande röda ögon. Helt plötsligt kom jag på att jag fortfarande hade kniven, så jag försökte komma så nära Belial som möjligt men han struntade i mig och sprang direkt mot Bob. Snabbt drog jag min kniv och hoppade upp på honom. Jag stack kniven djupt in i hans huvud och Belial föll död till marken och sen kom Katten, ponnyn och resten av soldaterna. Jag och Bob hade avslutat kriget och dödat de ondas ledare. Vi var verkligen de utvalda.